Vara viktig



Senaste tiden har det smugit sig in en irritation i relation till andra människor. Det finns inte något riktig anledning, logisk anledning, utan det är en diffus känsla av att bli störd, att vilja vara ifred och ändå inte. Någon sorts kort stubin, dåligt tålamod och uppgivenhet. Att inte ha nära till empati och omtanke, bry sig, att inte vara mån om och rädd om relationen. Rätt obehagligt och väldigt skrämmande. Så här vill jag ju inte ha det. Behöver ju människor, vill ju njuta av social gemenskap och relationer. Vill ju vara glad, öppen och kärleksfull i min energi. Vad är det som händer? Gillar jag inte människor längre? Kan jag inte älska längre?

Lyckligtvis så får vi ju de nycklar vi behöver i livet och för mig kom det i form av ett samtal med en ung kvinna. Kvinnan berättar att hon en tid tappat kontakten med att älska andra. Hon är klar över att hon är älskad men känner inte värmen och glädjen i sig själv i relation till andra.


Nu blir ju jag nyfiken och börjar vädra pusselbitar som kan ge mig lite öppningar i mitt sinnestillstånd. Så jag frågar henne lite mer om hur hon tänker och vad hon tror att det beror på att vi tappar kontakten med att älska. Hon svarar väldigt snabbt och övertygade.

- Det är för att vi inte tror vi är viktiga.

- Ok, svarar jag, som inte är riktigt är med på banan och fiskar efter ledtrådar i min egen frustration.

- Jo, om man inte tror att man är viktig så ger man upp lite och tror inte att man har något att ge, det är liksom ingen ide. Man lägger av, säger den unga kvinnan.

För hennes del så har hon haft lite besvikelser i relationer som hon hoppats skulle leda till något varaktigt och umgåtts en tid med en person som på ett väl kamouflerat sätt ifrågasatt hennes förmåga.

Vi pratar vidare och hon berättar att hon börjat se en vändning och börjat se sitt eget värde. Börjat fundera på vad hon älskar att göra och tycker är viktigt. Börjat göra sig själv viktig.

- Om man inte ser sig själv som viktig så hur ska någon annan göra det? Hur ska man då kunna se det andra uppskattar med dig, kommer som en klok reflektion från den unga kvinnan.

Hon har slutat hoppas på en relation som tagit mycket kraft, träffat en ny samtalsvän och börjat titta mer på det här med självkärlek och vilken betydelse det är att vara ute och springa. Hon gillar verkligen att löpträna men har tappat kontinuiteten. Nu står det nya löparskor, för asfaltsunderlag, i hallen.


Jag fortsätter och funderar på min låsta sinnesstämning. Hur gör jag mig viktigt ? Hur fyller jag på min viktighet? Det som kommer upp i mig är det lilla, lilla barnet som, i de bästa av världar, laddas inför sitt liv, genom att bli älskat. Som får uppleva sig som det viktigaste i universum. Blir kramad, buren, omhållen, omgiven av lek och skratt. Som får badas i närvaro, blir sedd och hörd, bekräftad, bejakad och speglad. Detta enkla, vardagliga och samtidigt så oerhört livsviktiga för att skapa den inre kärna som gör oss till levande människor i kontakt med kärlek, sinnen, känslor, behov och livsenergi.

Men jag då, vad har hänt i mitt liv då? Jo, men det kan ju absolut vara det långa jullovet där jag inte träffar så mycket folk som bidrar till för lite bekräftande kontakt. Pandemin, är en annan del, som under så lång tid gett fysisk distans, brist på kramar helt enkelt. Kramar, som är ett så fysiskt bevis på att vara viktig. Kan känna hur min kropp har en brist på fysisk bekräftelse att jag är viktigt. Det som också slår mig är att jag under ett år levt som partner till en cancersjukdom. Där sjukdom, behandling och tillfrisknande hela tiden är det viktigaste. Såklart att det är det och så ska vara.

Samtidigt så händer det något med mig som finns i hejarklacken. Märker hur mitt hjärta mjukar av tanken på att det är min viktighet som bråkar med mig. Det finns hopp om att jag kan älska igen.




180 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla