Jag sitter och planerar för en utbildningsdag i NVC, Nonviolent Communication, för personal som arbetar i en av Svenska kyrkans församlingar i Sörmland. Jag pratade nyss med min kontaktperson för att få veta lite mer lite kring vad som skulle vara bästa fokus för dom. Hon berättade att dom haft en hel del utbildningar som handlat mest om att ändra beteende och lära sig olika sätt att bemöta varandra på. Det hon saknade var att göra något kring känslor och kontakt mellan människor.
Jag blir ju väldigt glad över att hon, som jag känner sedan tidigare NVC-utbildningar, har modet att göra något utöver det vanliga och att hon står upp för det hon vill ska hända på hennes arbetsplats. Så härligt. När vi pratar vidare så beskriver hon vad det är hon vill ska
förändras i bemötande och kommunikation i arbetsgruppen. Det handlar om att titta mer på hur man tar hand om sin egen frustration och sina egna känslor och hur man möter sina medarbetare som befinner sig i sin frustration. Det handlar också om hur man kan känna sig trygg i kontakt med sina egna känslor, dels i hur man hanterar dessa känslor men också hur det tar sig till uttryck utåt.
Det kan vara utmanande och till och med lite läskigt att närma sig känslor. Det är heller inte något konstigt efter som vi av social och kulturell tradition har fått lära oss att känslor är något som är farligt och att vi därmed inte bör vara i kontakt med dessa. När vi skyddar oss att vara i kontakt med våra känslor behöver känslornas energi ta vägen någonstans. För visst är det så, att känslor bär på energi. Har den ingenstans att ta vägen kan den söka sig in i kroppen, in i muskler där det efter några år kan övergå till värk. Den kan också uttryckas i form av irritation, aggressivitet och kritik mot andra eller mot sig själv. Så jag tänker att det kan vara en bra grund, på den där utbildningsdagen, att undersöka både vad kontakt, närvaro och vad känslor är.
Enligt min mening är känslor är energi. Vi påverkas hela tiden av livet och av det vi möter. Glädje, lycka, ilska och sorg. Känslor som virvlar runt inom oss, en energi, som när vi tillåter den, gör oss levande i vårt innersta rum. Det är det som tillåter oss att vara berörda och i sårbarhet. Som gör det möjligt att vara närvarande med det som händer inom oss just nu. Men om vi lärt oss eller blivit mötta på ett sätt som inte gjort oss trygga i att uttrycka det som händer inom oss så är det begripligt att vi vill skydda oss. Kanske har folk skrattat åt oss, retat oss eller kommit med fördömande kommentarer. Då gör det ont, därför att känslor finns på en plats inom oss där vi är genuina, ärliga, spontana och öppna. Där har vi inte skyddet uppe som kan tackla obehagliga kommentarer.
Det är stor skillnad på att vara barn och vuxen. Som barn var vi utlämnade till hur de vuxna omkring oss bemötte oss och hur dom hanterar känslor. Våra kroppar minns detta, både om det var obehagligt eller behagligt. Som vuxna har vi kontroll över vårt
eget liv, vi har en självständighet som gör att vi är fria att uttrycka våra känslor och tankar. Men kroppen minns och är rädd och håller emot. Vi behöver ”tala” om för oss själva att det är en annan tid nu. Att nu är det en ny tid, nu kan vi skydda oss och ta hand om oss om vi det skulle bli väldigt obehagligt. Ta rädslan i ena handen och modet i den andra och testa oss fram.