Att ha någon att vara förtrolig med är en längtan som ofta kommer upp i samtal med personer som befinner sig i utmattning. Kanske är det just denna längtan, då också ofta en brist, som till dels har bidragit till utmattningen. Att inte ha någon att anförtro sig till, där man blir mottagen med allt man behöver berätta om, bidrar ju till isolering och självkritiska funderingar. Funderingar som lätt kan växa tills sig, bli något vi tror på, och formar sig till en identitet. I denna isolering har skammen lätt att etablera sig och ta över verklighetsbilden av vem man är och hur andra ser på en.
Jag inser att i detta då, i det pågående samtalet, uppstår den förtrolighet som är så efterlängtad. I samtalet mellan två människor, två vänner, som möts och pratar om livet. Det sker i stunden, bara genom att lyssna. Väldigt enkelt. Blir varm i hjärtat över hur enkelt det faktiskt är, hur dessa stunder berör och det förtroliga mötet blir bara viktigare och viktigare för mig. Det behöver inte vara något väldigt djupt och svårt, utan mer att det som inte blivit sagt, i samförstånd med någon annan, blir uttalat. Förtroligheten växer fram i den jordmån som det varma, tillåtande lyssnandet har skapat. Ett möte där ögon börjar gnistra och kroppen fylls av livfullhet och energi. Vilket är fantastiskt att samskapa.
.
Förtrolighet blir så intressant och inspirerande för mig, vill fördjupa mig och letar synonymer och hittar många, vackra ord. Att vara innerlig och privat, intim och familjär, hjärtlig, öppenhjärtlig och samtidigt lite hemlig.
För mig landar detta i behovet att bli hörd och dela hemliga, privata, intima tankar med ett öppet hjärta - till någon som vill lyssna. Så mänskligt, självklart och väldigt välgör-ande på samma gång. Förtroligheten, som så många av oss längtar efter, uppstår ju bara när den som lyssnar gör det med ett öppet hjärta. Att hjärtat är inkopplat med villkorslöst, nyfiket lyssnande, där det inte finns en massa motargument, frågor, goda råd( om man inte bett om det), tips och jakt på lösningar. Där man inte ser livet som problem utan som ett mysterium, där den som berättar, själv sitter med sina egna lösningar och svar. Klarhet som kommer till oss när vi får prata ostört om det som är angeläget i livet.
Att vara lyssnaren och hålla stunden i närvaro för någon annan, är som en vacker välgörande gåva. Kan livet bli mer meningsfullt?