Jag hedrar min kropp som tar mig fram mil efter mil och ger mig den ena skönhetsupplevelsen efter den andra. Porlande forsar, blanka sjöar, rymd, vyer, snabba molnskiftningar, snötäcka toppar, blommor och mossor. Jag är så tacksam för kroppens villighet att bära på det jag behöver och bära mig framåt steg för steg.
Under vandringen så funderar jag en del på hur detta är möjligt. Vad är det som driver mig att utsätta mig för tung packning, tuff blockterräng, regnväder, blöt sovsäck, torrmat och tamrenar som går runt tältet hela natten och plingar med sin bjällra. Hur är det möjligt?
Det är väl antagligen nomadgenen i mig som längtar efter att vara fri, oberoende, ha hela bohaget med mig och vara i vandring. För mig handlar det också så mycket om skönhet, att få uppleva dessa vidsträckta vidder, täta björkskogar och glittrande vatten. Helt obeskrivligt vackert. En rymd där jag är förenad med naturens element. Men det är också att slipa på mina resurser att samarbeta, vara tålmodig och lyhörd. Min förmåga att respektera, organisera och kommunicera. Hitta rutiner för stormköket, tältet, hitta en smart ordning på grejerna och vänta in den andras packrutiner så vi kan starta dagens tur utan irriterande väntan.
Långa stunder går vi i tystnad, det bara blir så. Fjället har så mycket att berätta, det behövs inte så mycket ord. Närvaron är sällskapet som också ger en vilsamhet för reflektion, sortering och eftertanke. Jag laddar om.