Väldigt ofta föreställer jag mig att jag har en helikopterplatta någonstans i solarplexus. Det är en skön hemmakänsla att landa in hos mig själv. Stanna upp. Ta några djupa andetag, vara i stillhet, lämna mina tankar och värderingar för en stund. Skifta från effektivitet och problemlösning till att känna in livet. Jag säger inte att det är lätt och smidigt alla gånger. Jag lyckas inte alltid men det är väldigt skönt när det händer. Jag släpper fokus på funderingar kring min relation till andra och världen runt omkring och stannar upp. Riktar energin inåt. Kollar av läget. Vad händer i mig just nu? Vad känner jag? Finns det något som skaver? Följer jag min innersta längtan och intention? Finns det behov som påkallar min uppmärksamhet, som inte blivit mötta? Jag sitter med mig själv och bara är med mig själv och umgås med det som rör sig i mig. Att få vila i det som är.
På min helikopterplatta, i mitt centrum möter jag själens hjärta, min essens och mina behov. Att vara i kontakt med mina behov ger en fantastisk livskvalitet, där jag kan fatta beslut från hjärtat och inte bara för att överleva och fixa livet. För att hitta till behoven så ser jag mina känslor som vägvisare till behoven. Både ”jobbiga” känslor och ”trevliga” känslor. Alla känslor. När jag stannar i känslan eller känslorna och ger dem plats så kommer jag i kontakt med behoven. Vägen för mig är att följa både de ”trevliga” och ”jobbiga” känslorna för att hitta behoven. Möta det jag både kan fira och sörja.
De sköna känslorna är en signal om att behoven är tillgodosedda. Det kan vara att jag ätit en god middag och är behagligt mätt eller att jag fullföljt ett samtal och känner mig tillfreds och nöjd. Skrattat med vänner och känner mig fylld av kontakt, gemenskap och glädje eller att jag sovit väldigt gott och känner mig stärkt och laddad.
De jobbiga känslorna är en signal om att något saknas. Något behov som inte är omhändertaget. När jag stannar kvar i det jobbiga, det som smärtar och skaver, låter känslorna prata klart blir det tydligt vad som behöver tas om hand. Det kan vara ett samtal som inte blev klart. Att jag är rastlös, uttråkad eller stressad och vill att det händer något kul. Att jag glömt bort att äta och har lågt blodsocker. Eller att jag känner mig ensam och behöver kontakt, och bli hörd.
Utan min helikopterplatta, där jag landar in och känner in livet, har jag inte en susning om vad som händer och vart jag är på väg. Det blir bara rörigt, spretigt, bråkigt och olustigt. För mig är det så utmanande och samtidigt befriande att välkomna allt, alla känslor, stanna upp, lyssna och utforskande vila ihop med det som händer i mig. Låta behov och längtan styra så besluten kommer från hjärtat.