- Jag känner att du är riktigt snål
- Hon är jämt så egoistiskt och självupptagen
- Han känns så väldigt dominant hela tiden.
- Jag tycker du är så otroligt ogenerös
Alla former av bedömningar av andra människor och deras beteende innebär att vi sätter en etikett på dom. Vi har utifrån vårt värderingssystem en bestämd uppfattning som i vår egen värld är helt riktigt. Helt sann. Vi håller hårt i denna bild för att skapa någon form av trygghet ordning och struktur i hur vi ska förhålla oss och för vår egen identitet.
Detta befästande av min uppfattning om andra gör också att jag börjar bygga ett filter mellan mig och andra. Visst kan det hända att detta filter är ett skydd för att jag känner mig lite osäker eftersom att jag tror att den andra personen inte är som jag. Egentligen är vi inte olika, utan denna andras beteende är något som jag inte vill erkänna hos mig själv. Inom psykologin kalla vi detta för projektioner. Vi utgår från våra tankar, våra strategier om hur vi ska förhålla oss till andra människor. Vi tillskriver människor egenskaper som vi själva inte vill se hos oss själva. Det kan vara både det jag uppskattar, som tex. generositet, kärleksfullhet, humoristisk, eller det som väcker min frustration.
Jag tror vi är många som har en längtan efter varma, kärleksfulla och trygga relationer. Detta är ju bara möjligt när vi är öppna i hjärtat och möts i tillit. När vi flyttar vårt fokus, från tankar, till hjärtat, kroppen och vårt känsloliv utmanar vi samtidigt våra bedömningar om hur vi ser på andra. Bedömningar, som vi tror ger trygghet och säkerhet, byts ut till att lyssna mer till vårt inre där vi frågar oss själva vad som händer i oss själva, när vi hör och ser hur andra uttrycker sig. Det är ju inte alltid speciellt skönt att ompröva och utmana sina egna projektioner. Det svider en del och innebär att jag behöver bli vän med sidor hos mig själv som jag inte är helt stolt över.
När jag väl erkänner mina projektioner, tar hem dom, blir det tydligt att jag är lika mycket människa som alla andra. När jag kan omsluta mig själv och omfamna både min egen självkritik och min självkärlek. När jag kan se att jag har sidor som jag är väldigt stolt över och gärna visar upp med glans och sidor som jag helst skulle vilja gömma men faktiskt erkänner att jag har. Ja, då slappnar hela systemet av och jag kan möta både mig själv och andra. Kärleken i relation till mig och andra får flöda fritt, befriat från värderingar och bedömningar. Kärleken kan blomstra.