Om det är någon person som har hörts i radio och TV under våren så är det Anders Tegnell. En del av oss har full tillit och överlåter sig tryggt till alla uttalade riktlinjer. Medan andra är frustrerade, tveksamma och oroliga. För egen del så har jag lutat mig i trygghet och rättat mig i ledet som Folkhälsomyndigheten stakat ut. Jag har full förståelse för att det är en ny och utmanande situation. Jag litar på att alla gör sitt yttersta, sitt bästa. Jag tvättar min händer noga medan jag sjunger Blinka lilla stjärna, och undviker det sociala livet.
Det som fascinerar mig mest är den sk. ”Tegnelleffekten”, att Anders Tegnell blir avgudad så till den grad att människor låter tatuera in hans porträtt. Vad är det då som skapar detta hedrande och hyllande? Vad är det han förmedlar som många av oss uppenbarligen längtat efter?
Anders Tegnell säger själv att han är en enkel människa, att han är helt vanlig. Vad ligger det i begreppet vanlig som ses som positivt och efterlängtat? Hur kan det komma sig att en okammad person i lite säckiga byxor och en vanlig tröja berör så mycket? Han kommer in i TV-rutan med något helt annat än kostym, slips, nyklippt och välansat yttre. Han är som de flesta av oss, enkelt, vanligt klädd, jobbar i sin trädgård, sköter sina tomater och åker kollektivt till jobbet. Han verkar stabil och tålmodig med sitt återkommande budskap. Outtröttligt svarar han på frågor som ständigt tycks upprepas. Att all den kunskap och kompetens som han har presenterat i enkel paketering. Kan det vara så att denna kombination av enkelhet och hans ansvarsfulla position har skapat tvivel? Hade det varit skillnad om han burit kostym och välputsade skor.
Hur som helst så finns det en jordad förankring. Han kommer in i TV rutan som en vanlig, han är en av oss. Det vilar något autentiskt och äkta i hans utstrålning. Det är något annat än yta; det är omtanke, värme och empati för sjukvårdspersonal och för människor som förlorat sina anhöriga. Det är något vanligt, något mänskligt och det glädjer mig att det är det vi längtar efter och gillar att få möta i TV-rutan. Det känns hoppfullt.