Jag hittade hem till mitt hjärtas längtan

Uppdaterad: okt 14



Lyssnar på Scorpion, min skrivmusik och låten Follow Your Heart. Det här blir en lite mer personlig och utlämnande bloggtext. Det känns lite läskigt men samtidigt angeläget. Att dela med och uttrycka är så värdefullt för att fördjupa den utveckling som pågår i mig.

Jag minns hur det var att, som liten, söka kontakt med vuxenvärlden och inte bli mött, inte få kontakt. Det fanns ingen där även om den fysiska kroppen var i rummet så blev det inget gensvar. Jag minns hur hela kroppen stelnade i en total rädsla, hur hela systemet frös för att överleva. Den där rädslan bottnar i att inte överleva, att inte existera, att dö. Symbiosen, anknytningen och samspelet är avgörande för att utveckla det sanna jaget där tillit, kärlek, trygghet bor. Smärtan i dessa erfarenheter gjorde att jag låste in mitt hjärta, min sårbarhet och mina behov av kontakt i ett eget skyddsrum. Dit ingen kunde nå. Från denna plats blev min anknytning brutalt och fullständigt avbruten. Här hade jag inget värde, oönskad och alldeles oviktig. Så pass oviktig att jag inte behövde tas hand om eller att få frågan om hur jag mådde.

Jag kommer ihåg orden: ”Gå upp till ditt rum, tills du blivit snäll”. Jag kan fortfarande höra hur dörren låstes utifrån och än idag kan jag känna hungern i magen efter utebliven kvällsmat. Ytterligare ett straff. Det kan också ses som en konsekvens av att jag visat för mycket av den jag är, att jag haft behov som inte fått plats. Jag byggde lite starkare väggar i mitt skyddsrum och snabbt lärde jag mig att jag blir sedd för att jag var duktig, hjälpte till, ställde upp och var stark. Jag fick lovord och blev starkare och starkare i att serva, erbjuda mig och ta på mig uppgifter. Jag hittade mitt värde i att vara duktig, i mitt görande. Denna drivkraft var så stark att jag kunde fortsätta oavsett om jag älskade det jag gjorde eller inte.

Naturen blev min räddning. Den tog emot mig med sin fantastiska kärlek. Den höll om mig. Solen gav värme och kärlek som jag badades i. Körsbärsträden gav skönhet och mystik. Bäcken fick min lekfullhet att blomma ut och skapade äventyr. En fullständigt trygg, tillitsfull och kärleksfull famn att krypa upp i där jag kunde slappna av. Här fick jag vara med mig själv fullt ut. Naturen ville mig väl.

Jag fortsätter in i vuxenlivet med mycket arbete, ansvarstagande och ledarskap samtidigt som jag bär på skammen över att jag är otrygg och stundtals livrädd för kontakten med andra. Så länge jag är i en roll där jag är ledare, driver projekt, är terapeut, coach och har en uppgift så funkar det. Här vet jag vad jag ska göra. Men det sociala mellanspelet under lediga stunder var plågsamt. Jag var ingenting. Hade svårt att behålla mitt värde när jag inte var i görande. Men min längtan fanns där hela tiden. Efter närhet, kontakt, uppsluppenhet, känslomässig öppenhet och sårbarhet. Jag längtade verkligen samtidigt som jag var livrädd. Vågade inte. I mitt sökande efter kontakt fyllde jag livet med olika terapeututbildningar, hämtade hem insikter, blev medveten, satte upp det ena diplomet efter det andra. Jag blev legitimerad av Socialstyrelsen men detta tycks inte hjälpa för att öppna dörren till skyddsrummet.

Så småningom hittade jag NVC, Nonviolent Communication, som blev en av mina viktigaste utbildningar. Där jag träffade Marshall B. Rosenberg, initiativtagare till NVC, det är nog närmare 20 år sedan nu. Kursen blev viktig både för att jag började ompröva min föreställningsvärld där jag började tro på att jag kanske är lite ok trots allt och för att jag träffade Kåre för första gången. Kåre Landfaldt som skapade nyfikenhet i mig kring det som han så småningom utvecklade till Zen Coaching. Det dröjer nog 10 år innan jag tog steget in i min första modul i Zen Coachingutbildning. I början var det upp och nervända världen. Jag hade absolut ingen nytta av analyser, teorier, slutledningar och tankar OM min personliga utveckling och hur människor fungerar. Nej, här skulle jag vara i kontakt med mig själv, mina behov och min sårbarhet ihop med andra. Precis det jag packat in i skyddsrummet. Det blev tufft att tackla skammen för min oförmåga att bygga tillit till andra, tro på att jag är viktig, tro på att människor inte är farliga, tro på att människor älskar mig. Det blev flera år där jag sakta men säkert började montera ner mitt skyddsrum med hjälp av coaching. I coachingen bjöd jag in coachen till mitt skyddsrum och gemensam vred vi upp nyckeln. Med kravlöst, tillåtande och empatiskt lyssnande så vågade jag närma mig de ögonblick som liten där jag verkligen varit så ensam och inte fått kontakt. Då jag varit så rädd att hela kroppen stelnat. Jag vågade och jag kom ut! Tillsammans vågade jag vara kvar i mig tills jag genomlevt rädslan. Jag lät känslorna prata klart och upptäckte att jag överlevde. Jag klarade av att vara så utlämnad därför att jag själv fanns där för mig själv. Jag kom hem och började älska det här lilla ensamma barnet. Började älska mig själv. Började äga mig själv. Hjärtat öppnade sig sakta allt mer, både för mig själv och andra där tillit, trygghet, kontakt och kärlek blomstrade i en näringslösning av gemenskap och närvaro.

296 visningar