En öppen fråga

Uppdaterad: mar 25



Det här blogginlägget är som en enda stor öppen fråga. Nyfiken undran om vad som får oss, dig och mig, att tappa självkärleken, hur vi hittar tillbaka och hur vi bibehåller den. Ingen enkel fråga som vi löser på en kafferast, men just nu väldigt intressant och viktig för mig.


Vi har olika sätt att upprätthålla självkärlek. Du har dina och jag har mina. Jag stärker min resiliens genom arbete, träning, aktiviteter, resor, i kärleken med med mina nära och kära, socialt umgänge med vänner, uppdrag i föreningar och konsumtion, vilket ger ett ägande som i sin tur ger ett värde i relation till omvärlden. Att vara nyttig och bidra till samhället. Naturen är också viktig för att tanka den kärlek som fyller mitt hjärta. Skönheten, solens värme, växternas kraft att utvecklas, att se hur glada vinterfåglarna blir över att få automaten påfylld, eller lyckan hos hundarna när det är dags för lek och promenad. Eller att rensa bort ogräs i lökraden och se hur väl löken mår av att få rent runt sina rötter och få kraft att växa till sig att bli ståtliga. Det är så jag stärker kärleken till mig själv.


Naturen hjälper mig också till kontakt i mitt inre centrum där jag kan söka, leta, känna, hitta begrepp och vara hemma i mig. Min intuition och min existentiella dimension är ett tacksamt bidrag i alla terapeutiska och coachande samtal jag har. Det är en otrolig lyckokänsla att kunna bidra till att det öppnas nya dörrar hos andra. Att de kan se nytt, få kontakt med delar av sig som ger både utveckling och förändring. Som kan stärka deras kärlek till sig själva. Att jag, genom min närvaro och kärlek, kan vara den ”spegel” som får tvivel och självkritik att skingras hos personen mitt emot mig, se hur leenden sprider sig i ansiktet och hur avslappningen får kroppen att mjukna. Det ger en lyckoenergi i mötet för oss båda. Vi är båda fullständigt OK.

Nu är det dock inte alltid så att vi är djupt rotade i vårt OK. Utan livet gungar och det skaver lite här och där. Då, som i ett trollslag kommer Skammen och Självkritiken in på scenen. De är snabba, så vansinnigt snabba. Ser sin chans att få vara med. Lite som ett rovdjur som ser ett svagt och skadat djur. De slår till direkt. Intar sina positioner och vet sina repliker. Och de slår hårt. I det här läget blir det också svårt att vända sig till andra människor för att få den där speglingen som gör att jag kan hitta tillbaka till mitt OK. Människor som ser allt det fantastiska som är jag. Istället är det Skammen som styr det hela och säger att jag är svag som mår som jag gör, att det är förnedrande att be om hjälp och att det ändå inte är någon som vill ha mig eller ens orkar hjälpa mig.


Det är det här som jag ställer min öppna fråga till dig och mig. Varför ska det vara så jäkla svårt att vara i självkärlek när det är uppförsbacke? Hur gör man för att inte låta Skammen och Självkritiken ta över hela föreställningen? Var finns ordningsvakterna? Varför gör dem inte något? Det är stora frågor. Öppna frågor om vad som får oss, dig och mig, att tappa självkärleken, hur vi hittar tillbaka och hur vi bibehåller den.

54 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla

Stanna upp